Alfons my love!
Stackars stackars mig!
Har så ont i min mage.
Jag gissar att det på skorpornas fel.
Fullkorn och mjöl. AJ!
Min självömkan vid smärta/plågor och sjukdom vet inga gränser. Hade om jag anstränger mig kunnat klämma fram en tår och ringa mamma!
Det enda nackdelen (och anledningen till att jag drar mig för att ringa henne) är att mamma inte tycker hälften så synd om mig som jag själv gör. Mannen tycker inte alls synd om mig, och Ungen har inte kommit riktigt dit i sin empati utveckling, Kim tycker att det mesta kan botas med glass och Alfons. 
Alfons gillar vi. Jag älskade Alfons när jag var liten, yngre och även nu när jag ska föreställa vuxen.
Man kan säga att Alfons kom tillbaka in i mitt liv med dunder och brak då Kim blev 2år. Innan dess hade vi en paus på si så där 20 år. Men Alfons är förlåtande och tog tillbaka mig med öppna armar.
Det är därför vi skaffar barn, förutom av de uppenbara narcissistiska skälen, för att våra förre detta kärlekar ska på ett legitimt sätt vara välkomna tillbaka in i våra liv.
