Min bitterhet och den jävla avundsjukan!
Honungspojken!
Honungspojkens pappa har bloggat.
Och så blir jag förbannad!.
Inte på dem , så klart. För dem känner jag empati.
Förbannad blir jag på mig själv.
För att jag sitter framför en skärm och läser om deras innersta, deras kamp, pojkens kamp.
Och här sitter jag, Med min jävla avundsjuka. Min jävla avundsjuka. Min tro på att vi ska få så underbara barn. Och självklart kommer vi få det. Oavsett vem det är som kommer komma till oss, så kommer de vara underbara, precis som Honungspojken och alla andra barn.
Men vi vet inte vilka barn vi kommer få. Vi vet inte. Ingen aning. Men jag inbillar mig att efter denna kamp för att få barn, så bara måste allt gå bra sedan, när tillstånd gaviditet är intaget. Då bara måste allt gå bra, efter allt kämpande. Måste.
Måste det verkligen det?
Och även om min avundsjuka är på dem som är en bit på väg på den resa jag själv velat starta för flera flera flera månader sedan. Så blir jag trött. Trött på mig själv. Att jag inte bara kan önska folk Grattis och sedan inte mala på med ” jag vill också NU NU NU NU, fan fan fan, orättvisst orättvisst orättvisst”
Jag vet ju inte vad jag är avundsjuk på! Jag vet inte hur deras liv kommer arta sig, så vad är jag avundsjuk på?
En dröm? En dröm om barn och familj.
Drömmen finns ju där oavsett om alla mina vänner är gravida eller ej.
Min avundsjuka kan man med andra ord se som så:
Jag har en dröm och en önskan om barn.
