I am grannen Svensson.

Jag jobbar med mina händer och älskar det.
Fäger för mig är som alla delar av livet, allt från glädje till sorg.
Och ditt liv ligger i dina händer! Måla det i dina färger.



Nu har jag pussat på världens bästa sovande unge, myst med katter och ska krypa ner beredvid mannen efter en jobbkväll.
Jag ska sova så gott så gott. Och somna till tanken på att jag ska få mysa med mina Älsklingar hela långa dagen imorgon!

Idag har jag cyklat jättefort. Jag blev ganska svettig och det var räääääleeeet (äckligt på skånska) tycker inte om att komma fram svettig till jobb, men ska man envisas med att alltid sticka hemifrån i sista sekunder får man kanske skylla sig själv? Under min korta men intensiva cykeltur trodde jag en stund att polisen skulle haffa (coolt ord) mig för att jag cyklade på GÅgatan! Det gjorde de inte, de jagade snorunge snattare på Åhléns. Kort där efter (på min korta tur) cyklade jag nästan omkull en extremt liten man. Det kan ha varit han som spelar Iprengubben, inte omöjligt inte omöjligt alls. Han bara gick rakt ut i gatan. Jag blev faktiskt irriterad och fnyste högt och tydligt för at visa mitt ogillande. Han verkade inte bry sig. Snopet!

Nu ska jag äta skorpor och tvätta det största berget med smutstvätt min stackars tvättmaskin någonsin skådat!

Dröm sött!

Honungspojken!
Honungspojkens pappa har bloggat.
Och så blir jag förbannad!.
Inte på dem , så klart. För dem känner jag empati.
Förbannad blir jag på mig själv.
För att jag sitter framför en skärm och läser om deras innersta, deras kamp, pojkens kamp.
Och här sitter jag, Med min jävla avundsjuka. Min jävla avundsjuka. Min tro på att vi ska få så underbara barn. Och självklart kommer vi få det. Oavsett vem det är som kommer komma till oss, så kommer de vara underbara, precis som Honungspojken och alla andra barn.

Men vi vet inte vilka barn vi kommer få. Vi vet inte. Ingen aning. Men jag inbillar mig att efter denna kamp för att få barn, så bara måste allt gå bra sedan, när tillstånd gaviditet är intaget. Då bara måste allt gå bra, efter allt kämpande. Måste.

Måste det verkligen det?

Och även om min avundsjuka är på dem som är en bit på väg på den resa jag själv velat starta för flera flera flera månader sedan. Så blir jag trött. Trött på mig själv. Att jag inte bara kan önska folk Grattis och sedan inte mala på med ” jag vill också NU NU NU NU, fan fan fan, orättvisst orättvisst orättvisst”

Jag vet ju inte vad jag är avundsjuk på! Jag vet inte hur deras liv kommer arta sig, så vad är jag avundsjuk på?
En dröm? En dröm om barn och familj.
Drömmen finns ju där oavsett om alla mina vänner är gravida eller ej.
Min avundsjuka kan man med andra ord se som så:
Jag har en dröm och en önskan om barn.  

Min rygg strejkar. Kl 6 i morse vaknade jag av en otroliga smärta i ryggen och den verkar inte vilja ge med sig.

Så det finns bara en sak att göra. Lägga sig på soffan ett läge som känns bra, dricka te, titta på tv och slösurfa!

Men trots en ond rygg kan vi skratta!

Vi är så sega!
Då vi inte jobbar måndag-fredag 9-17 så får vi ibland hålla helg på andra dagar än fredag, lördag och söndag.
Idag är en söndag för oss :) Vi äter makaroner med ketchup och jag tvingar mannen att titta på So You Think You Can Dance klipp med mig. Jag har fått för mig att han älskar dans, han har bara inte kommit ut än! I vilket fall måste han öva lite inför vår Londonresa! Då vi ska se We Will Rock You! Och jag förväntar mig mycket dans!

Vi tittar på dans!

Min föräldrar säger att jag alltid var glad som barn!

Nu är det dags att plocka fram barnet i mig!

Idag, idag är en dålig dag ur ”vivillhabarn” perspektiv.

Idag är första gången jag har erkänt för någon att det faktiskt inte går så bra med barangörandet. Inte än, inte än går det bra.

Inte alls bra faktiskt. Tvärtom faktiskt. Det går dåligt. Dåligt dåligt dåligt.

Och det gör ont så in i helvete.

Känslan går inte att beskriva. Inte för någon som inte behövt vänta mer än någon månad. Den känsla av hopp och kanske nu, kanske var det denna gången som gjorde vårt barn, kanske är det denna månaden mensen aldrig kommer. Kanske är det denna månaden vi får veta att vi ska bli föräldrar. När alla de känslorna byts ut mot, varför skulle vi få den glädjen? Varför händer det aldrig oss? Vad gör vi för fel? Vad är det för fel? Hur kan det vara så orättvist?

Alla dessa känslor samtidigt som 5 par i vår närhet har blivit gravida. De som började samtidigt som vi har en pojke på 8 månader. De som började 14 månader efter oss är i vecka 15.

 Det gör ont, ont så in i helvete.
Och jag kan inte göra någonting åt det.

alldeles ypperlig liten kyrka där jag kan få bli en ärbar kvinna (igen)



Titta så glad jag blev

Maken jobbar så jag drar iväg och dricker Söndagsöl!